Det var en bra dag. Och några saker funderade jag särskilt över i tåget på väg hem…

1. Det finns massor av smarta, kompetenta, erfarna och kloka människor. Det går att lära sig massor av dem, jag behöver kanske inte göra alla misstag själv.

2. Jag ska sluta sträva efter balans i livet. Det är ouppnåeligt och kommer bara att få mig att känna mig otillräcklig. Däremot ska jag försöka att balansera livet. Att uppnå balans. Att balansera. Det ligger en nyansskillnad i dessa båda uttryck. Och den lilla skillnaden i ord, gör stor skillnad i mitt huvud. (Tack Eva Högdahl för uttrycket).

3. Det är nära till Sundsvall (egen erfarenhet). Det finns 4500 företag i Sundsvall (SCB). Förmodligen har många behov av PR- och kommunikationstjänster. Det sista är ett eget antagande, som behöver undersökas närmare…

Trevlig helg. /Helena

Även om det inte var kompetensförsörjningsproblemet som styrde så har vi i alla fall valt att anställa en 23 år gammal tjej som är nyutexaminerad från PR- och informationsprogrammet vid Mittuniversitetet.

Att Jämtland och hela Norrlands inland brottas med ett stort avfolkningsproblem har jag nog samma resonemang kring som ovan. Att lilla jag inte kan göra så stor skillnad, men alltid en liten skillnad. När vår nya, unga medarbetare började hos oss, flyttade hon från Stockolm och kommer ursprungligen från Sundsvall.

Varmt välkommen till Östersund, Jämtland och Trampolin PR!

Men, det är ju de där 90-talisterna… Egoister. Lata och självsäkra? Dessutom utan arbetslivserfarenhet. Hur tänkte vi? Billig arbetsgivaravgift för folk under 25 år? Nej, det var inte argumentet, det kom liksom på köpet. Vi resonerade så klar att det här är vad vårt företag behöver. Den typ av kompetens och erfarenhet som Johanna har, det har ingen av oss andra. Vi förväntar oss inte att hon ska leverera samma sak som oss, lika snabbt som oss och med samma säkerhet som oss. Vi förväntar oss andra saker. De andra sakerna har visat sig redan efter en månad:

Mod – att våga kasta sig in i allehanda projekt och arbetsuppgifter, alltid med glädje och 100% engagemang.

Nyfikenhet – en enorm vilja att lära sig mer, att vilja kunna och förstå och att alltid göra sitt bästa.

Tidsoptimist – alltid tro att man ska hinna och lösa allt och i slutändan också göra det.

Ungt synsätt – vara våra ögon ut i ungdomsvärlden. Hantera sociala medier som en del av sin vardag och vara nyfiken på de bästa uteställena och ta reda på var unga människor hänger.

En ung medarbetare vitaliserar, föryngrar och stärker hela vårt team. Jag är stolt över att ha tagit steget att anställa ytterligare en medarbetare. Och jag är glad över att det blev en ung medarbetare. Dessutom all cred till Johanna som själv hörde av sig till oss och sökte jobb!

Inte alla människor betalar sina räkningar i tid. Det finns många människor som sliter varje månad för att få ihop till hyran. Kommer det då en oförutsedd utgift, ja då kör det ihop sig. Det är jävligt jobbigt, jag vet, jag har själv varit där. Då är det tur att samhällets skyddsnät finns där och räddar en.

Men sen finns det andra som utnyttjar samhällets barmhärtiga godtrohet. En kund är skyldig mitt företag pengar och har vägrat betala. Ärendet har gått så långt att det nu ligger hos Kronofogden. ”Bra, då kanske det äntligen kan få ett slut”, tänkte jag. Ack så fel jag hade. Kronofogden måste ha ett godkännande från ”gäldenären” innan de kan kräva pengar. Eftersom personen i fråga inte vill skriva på några papper så kan ingen göra något. Jag fick ett e-postmeddelande från personen som ”inte prioriterade denna skuld just nu”. Det är riktigt nonchalant. Rent logiskt borde det ju fungera så att samhället sätter hårt mot hårt. Men när jag pratade med Kronofogden konstaterade de bara att ”om inte gäldenären godkänner skulden kan vi inte göra något”. ”Vilka befogenheter har ni på Kronofogden”, frågade jag. Kvinnan jag talade med förstod inte vad jag menade med befogenheter.

Så där är vi nu, i ett dödläge. Jag ser mig själv som en snäll, ärlig och ödmjuk kille. Det verkar jag inte ha så mycket för. Samhället känns mjukt och varmt som en ylletröja. ”Alla ska med”, innanför koftan är vi alla tillsammans. Även bedragare som mer än gärna drar nytta av vår naiva godhet.

Istället för att ”behandla alla lika”, tycker jag vi ska utgå ifrån människors lika värde och därefter behandla människor utifrån vad de gjort sig förtjänta av.

På väg hem från en fantastisk japansk matupplevelse började vi sent igår kväll samtala med en man i 30-års åldern som frågade efter pengar. Jag tror inte att Daniel, tiggaren, är van vid att människor visar intresse för honom och hans historia.

Under sin uppväxt hade han goda framtidsutsikter: hans far sparade pengar till Daniels universitetsutbildning. Läget i Burundi förändrades: hans far blev mördad i konflikten och Daniels framtidsutsikter förändrades snabbt. Det fanns inget annat alternativ att fly över Tanzania, Malawi, Zambia, Zimbabwe, Botswana för att slutligen nå Sydafrika. Han är sedan några år tillbaka krigsflykting från sitt hemland Burundi, och lever idag illegalt i en viadukt vid Loop Street, mitt i Cape Town.

Hans dröm är att skrapa ihop lite pengar för att återvända hem till sin mor och sina två systrar.

Daniel var, trots sin komplicerade vardag, optimistisk, drömmande och bestämd. Det kommer bli bättre.

Idag har jag via vår välgörenhetsorganisation, Kanelbullen – The Cinnamon Bun Project, besökt det Creche (förskola) i Langa, Kapstadens äldsta kåkstad (där svarta tvingades att bo under apartheid) som vi stöttar. Glädjen du möts av när du stiger in på förskolan går inte att sätta ord på. De leenden du möts av gör att du vill förbättra världen.

Vi besökte förskolan Noluthando tillsammans med en holländsk före detta krigskorrespondent, Charles. Precis som mötet med Prosper från Zimbabwe och Daniel från Burundi så är det så häftigt att möta människor med jävligt speciella historier.

Charles, krigs korren, berättelser från Rwanda, mellanöstern, Vietnam, Panama, Mocambique (listan är lång) etc. ger en svensk medborgare perspektiv på livet.

Vi bor i en del av världen där vi inte behöver oroa oss över inbördeskrig, svält, HIV/AIDS. Låt oss sätta pris på det och låt oss ge en hand till de som står inför stora utmaningar.

Att sätta nyårslöften har nog alla gjort någon gång, själv tycker jag det är bättre med målsättningar. Här är mina:

- Ta en skepparexamen

- Ta ett MC kort + köpa MC

- Ta grönt kort i golf

- Sluta vara en tidsoptimist

- Läsa ut 24 nya böcker (minst 5 skönlitterära)

- Se till att få en bättre kosthållning

- Bli bättre på squash, tennis och badminton

- Ta upp pianospelandet

- Börja skapa musik igen

- Se till att var på gymmet minst 100 dagar

- Ta nytt rekord i bänkpress (130kg)

- Hitta på fler roliga saker tillsammans med Anna & Dexter

- Spendera mindre tid framför TV’n och mer med vänner och familj

Jobbrelaterade

- Ha ännu roligare på jobbet

- Skapa minst 4 nya arbetstillfällen på Sverige-Norge.se

- Öka lönsamheten

- Starta två nya aktiebolag

- Få fart på Svensk Medicinförmedling

- Inspirera alla runt mig med min passion kring att driva företag

- Fira oftare!

Prosper, 27 år gammal från Zimbabwe, har ett yrke som många andra afrikaner har i Sydafrika: han tillverkar nyckelringar i olika mönster och färger.

Det var 5 månader han lämnade sitt hem för att ta sig till Sydafrika och arbeta. En bussresa på 72 timmar. Han är i Sydafrika legalt men har inget arbetsvisum måste därför ständigt hålla koll efter poliser. Han tjänar på en bra dag kanske R300 (1:1 mot den svenska kronan för att göra det enkelt). De pengarna ska försörja hans fru, honom själv, och hans farföräldrar.

När vi frågar om Mugabe blir han lågmäld, hans entusiasm tonas ner.

Jag frågade vad hans största dröm var. Prospers dröm är att ha ett eget hus och driva sitt egna bolag. Han drömmer att en dag driva sitt egna bolag.

Prosper är en lycklig man, jag söker ingen empati för honom i detta inlägg. Men vi ska veta vilka fantastiska förmåner vi har i Sverige. Ungföretagsamhet är bara en av många fantastiska instegsmodeller.

Att tala med Prosper från Zimbabwe slår alla läroböcker, alla magasin, alla dokumentärer. Det finns inget annat sätt att lära känna världen än att träffa den, att fråga den.

Sedan 3 dagar befinner jag mig i häftiga Kapstaden, längst, längst ner i Afrika. En tid för att samla energi, inspiration och tid med familjen.

Det finns en återkommande sak med Sydafrika som gör intryck. Människorna. Du kan inte lämna Sydafrika utan ett intryck från människorna. Det finns en ödmjukhet, ett intresse, en tacksamhet som är helt unik. Vart du än befinner dig: stranden, nattklubben, bensinmacken, Pick’n'Pay (ICA), parkeringshuset så möts du av dessa fantastiska människor.

Jag har aldrig någonsin, i hela mitt liv, känt mig så välkommen och säker som när jag gick runt i området Gardens, ett trendigt och ett relativt ”rufft” (ur ett försiktigt, svenskt perspektiv) område. Sopgubbarna vinkar till dig, säger inte det allt?

Denna mentala inställning som finns hos sydafrikanerna är det som byggt Afrikas ledande ekonomi på 17 år (sedan apartheids slut -94). Det är något vi européer bör anamma när vi ska bygga ekonomisk och social hälsa.

Tack Mandela för det exemplet du visat. Det lever kvar i Sydafrika, och det tar jag med mig hem till Europa.

”Är det säkert i Sydafrika?” Frågar mina vänner mig. Är det säkert i Helsingborg en lördagskväll frågar jag dem.

Utrikeskorren Blondin-Isaac, live från Kapstaden

Detta vill Arbetsmiljöverket sätta stopp för. De menar att egenarbete för unga under 16 år bör förbjudas (hej, då jultidningsförsäljare). De menar dessutom att ungdomar inte ska behöva öppna eller stänga sin arbetsplats. Och lunch, det ska man få äta när man blir avlöst efter fyra och en halv timme. För man jobbar ju aldrig ensam.

När jag var 15 år fick jag mitt första riktiga sommarjobb. Jag skötte ett församlingshem, vilket innebar att jag städade, skötte trädgården, bjöd besökande busslaster på fika, larmade och låste.
Året därpå fick jag sommarjobb på ett ålderdomshem. Referensen från min förra arbetsgivare avgjorde. Jag var helt enkelt duktig på att arbeta självständigt med stort eget ansvar, och på att ta egna initiativ.
Arbetsmiljöverket skulle ha satt stopp för bägge sommarjobben. Som 15-åring var jag nämligen ansvarig för de äldre på avdelningen, och för servicelägenheterna bredvid. Ensamjobb, nyckelhantering och mycket ansvar – aj, aj, aj…

Något år senare jobbade jag i en klockbutik med totalt tre anställda. Jag ryckte in på somrarna och helgerna. På söndagar jobbade jag ensam. Det betydde ansvar för dyra klockor, kassan, stänga, låsa, larma – och lunch – ja, det fick jag ta mellan kunderna (om jag hann). Det funkade – och funkar – liksom så i en butik. Ett litet företag har inte råd att ha två på plats i butik en söndag, då det dessutom är dubbelt betalt. Jag försvarar det inte, alla har rätt till lunch, men ibland, och framför allt inom handeln, är det svårt att få ihop det.
Men oroa er inte, Arbetsmiljöverket skulle helt enkelt sätta stopp för det också.

Hur resonerar egentligen Arbetsmiljöverket? De kan inte ha satt in sina förslag i ett större perspektiv. Kanske är det just deras uppgift – att enbart värna om sina egna intressen och sätta skygglappar för resten?
De slår mot unga och de slår mot företagen. Självklart ska vi vara vaksamma över att det finns risker med olika typer av arbete, extra mycket som ung och ny på arbetsmarknaden. Sunt och bra. Men det är livsfarligt att bli inbäddad i så mycket skyddande bomull att det hindrar de unga från att komma in på arbetsmarknaden.
Varför inte bjuda in till en förutsättningslös diskussion med unga och representanter från näringslivet innan ni kommer med liknande förslag? Att få insyn om den verkliga världen utanför kontorets väggar är faktiskt en bra grej.

För mig känns det som det var igår Klarna startades av tre unga killar, Sebastian, Niklas och Victor, i en källarlokal i Stockholm. Året var 2005. Idag har de över 600 anställda och växer så det knakar!

För mig betyder det här att allt är möjligt! Nu skall jag fundera vidare på hur vårt företag kan göra en liknande resa – även om det kanske tar lite längre tid.

Läs gärna Klarnas pressmeddelande eller se filmen nedan för att lära dig mer om detta fantastiska bolag!

Click here to view the embedded video.

Falu kommun, där jag bor, driver ett projekt som kallas Framtidspiloterna. Syftet är att stärka samarbetet mellan skola och näringsliv. Elever från högstadiet får jobba under sin prao med att framställa en marknadsföringsprodukt och presentera ”sitt” företag vid en mässa på stan. Jag tvekade inte en sekund när jag blev inbjuden att delta i Framtidspiloterna.

Mina förväntningar på mässan i helgen baserades på minnet av hur nervös och oengagerad jag själv var 15 år och skulle hålla föredrag inför klassen. Framtidspiloterna skulle ju till och med göra sitt framträdande inför allmänheten.

Kan man ha mera fel?

Oj, vad imponerad jag är!

Eleverna går i nian, men riktigt professionella. Bristen på rutin och erfarenhet är en ganska naturlig följd av en låg ålder, men kompenseras mer än nog av ett brinnande engagemang och en inspirerande vilja att utvecklas.

Framtiden ser definitivt ljus ut. Det finns stor potential bland dagens ungdom. Var inte rädd för att utnyttja den.

Parallellt har vi kunder som ringer, uppdrag som väntar på att bli levererade och ett säljarbete som måste göras.

– Om man ändå vore anställd. Om man bara en dag fick ringa sin arbetsgivare och säga jag orkar inte komma till jobbet på några veckor, jag måste få ta hand om mig själv och min familj.

– Om man kunde känna att vi väntar, vi gör det sedan, vi gör det nästa vecka, nästa månad eller kanske till och med hoppar över att göra det, tills alla är på banan igen.

Men vi är egna företagare.

Egna företagare har ingen chef som styr upp arbetet. Ingen personaladministratör som hanterar frånvaro och inga projekt utan deadline.

Men hur jobbigt det än är och kommer att vara, ett tag framöver så har vi något Helena och jag som inte alla egenföretagare har. Vi är två. Jag har alltid sett det som en enorm styrka och jag tror att när någon går igenom en sorg eller kris i det privata livet så är affärspartnern där för att hålla i rodret ett tag. Tack Helena för att du finns. Jag och våra kollegor finns här för dig.

/Marlene

Ferdinand Porsche, Dream big!

Mitt inspirerande möte med super-entreprenöreren och klasskamraten Josef Kiswani gav mig en spark i röven rent ut sagt.  Att möta energigivande människor är det bästa som finns.

Varför är vi människor så bra på att se hindren och inte lyfta fram det positiva i oss själva? Jag har ingen aning, men jag vet från dagens möte att jag ska drömma stort. De enda begränsningarna är de som vi själva sätter, så varför sätta några begränsningar över huvudtaget?

Målbilder har för mig varit viktigt. Det som har fått mig att stiga upp 06.00 i 2,5 år (jag är en hängiven pendlare) är bilden av: slutbetyg, studenten, nästa steg i livet. Jag tror vi alla blir mer motiverade av att drömma i bilder: föreställa oss lukten, ljudet, känslan att nå sin dröm.

Jag avslutar som min gode skolchef, PC, och som Ferdinand Porsche resonerade,

Dream big!

Blondin Isaac

USA och Kina har sedan tidigare inte signerat avtalet. Kanada bryter sin del av avtalet innan årets slut, och många av världens snabbväxande länder har inte signerat det.

Frågan jag ställer mig är om vi kan lösa klimatfrågan ur ett makroperspektiv? Jag tror på ett individuellt ansvar för klimatet i symbios med statens strategiska klimatplanering. Fimpa avtalen och implementera eget ansvar i klimatfrågorna.

Isaac

Efter ett magiskt UF-år driver jag idag tillsammans med 3 fantastiska vänner Lindmarks Servering.

Lindmarks Servering är ett bemanningsföretag inom restaurangbranschen. Via Lindmarks Academy kvalitetssäkrar vi all vår personal och skapar kvalitet och trygghet för våra kunder. Efter att ha blivit Svenska Mästare i Ung Företagsamhet driver vi Lindmarks idag som ett aktiebolag, och med prestigefyllda uppdrag i ryggen (läs Playboy Mansion) älskar vi det vi gör.

Jag tycker inte nog man kan belysa den 16-årige Pontus Lindgrens uttalande på det första dialogmötet om Norrtäljes hamn. Därför skulle jag vilja berätta lite om Karlskronas fästning.

Efter att Sverige förlorade Finland i en prestigefylld kamp 1808-1809 till Ryssland beslutade man sig för att bygga en centralt belägen försvarsanläggning – Karlsborgs fästning. Anläggningen skulle kunna innehålla kungafamilj, regering, guldreserv och därmed kunna fungera som en reservhuvudstad om det ville sig riktigt illa. Bygget drog igång och nittio år senare stod denna fantastiska fästning klar. Karlsborgs fästning är än idag Europas längsta byggnad om 678 meter, murarna är 2-3 meter tjocka och det finns så många som 263 kanonportar.

Men det lustiga i den här historien är att när bygget väl var färdigt och fästningen stod där i all sin prakt – hade den blivit totalt omodern. Försvaret hade bytt strategi och flyttade sina anläggningar ned i bergrum och ut i kustbandet. En konsekvens av dessa förändringar är bland annat Bodens fästning som var en Svea Rikes viktigaste försvars anläggningar i ungefär 100 år.

Vad har då denna historia att göra med 16-årige Pontus Lindgren och Norrtäljes hamn att göra? Budskapet är knivskarpt:

Utveckla Norrtäljes nya stadsdel till att bli en stadsdel för framtida generationer.

Oavsett om det gäller struktur, gestaltning eller innehåll. Kjell Jansson, Owe Swanson, Lantmännen och ni andra – Led arbetet med Norrtäljes nya stadsdel framåt. Lyssna hellre på visionärerna än på historikerna. Och för guds, och oss skattebetalares skull: Jag är inte intresserad av att finansiera ombyggnationen av ett par söndervittrade gamla betongrör till bostäder. Möjligen om de varit Europas högsta silo (som för övrigt ligger i Frankfurt och är nästan dubbel så hög som vår – 120 meter), men i det här fallet utgör de bara en parantes i vår historia. Riv.

Tommy Johansson, 29 år

Vd, Byggcentralen AB
medlem Young Entrepreneurs of Sweden
Styrelsesuppleant, Norrtälje Utveckling AB

Läs mer om utvecklingen av Norrtäljes hamn.

Vardag i företagande existerar inte - Inte heller helg.

06:00 ringer klockan och vardagen börjar, masa sig ur sängen, duscha, in i den kalla bilen och den vanliga lunken är igång. Eller inte. Att vara företagare är inte en vanlig lunk.

Det är högt och lågt, jobbigt och fantastiskt, strukturerat och kaos. Ständiga kontraster och aldrig någonsin långtråkigt. Människan är i grunden kreativ, vi skapar hela tiden en utveckling, det har alltid varit så och kommer alltid förbli så. Som företagare får man utlopp för sin kreativitet. Många kallar det för att lösa problem och visst är det så, men ordet problemlösning har en tråkig klang. Som företagare utvecklar man lösningar och förbättringar, varje dag, tjugofyrasju.

Som företagare kan man göra vad man vill. Men som någon vis person sagt: ”Brinn eller försvinn” Finns det ingen passion i det man gör – Tror man inte att man kan skapa förbättring, att man kan bli bäst på det man håller på med, då kommer man heller inte lyckas. Jag sticker inte ut hakan och säger att Byggcentralen är Sveriges bästa byggföretag, men jag tror att vi kan bli det. Och resan dit är målet.

Här, på 5procent.se ska jag försöka ta mig tid från företagandet och berätta om med- eller motgångar.

P.s
En hälsning också till mina medarbetare och kollegor som varje dag gör ett fantasiskt jobb för att föra skutan framåt och bidra till en fantastisk arbetsglädje!

Igår var jag nummer 57 och häromveckan nummer 101. Att cykla över Frösöbron. För er som inte noterat så räknar Östersunds kommun numera antal cyklister. Både per dag och per år. Och vi som rör oss på två hjul över bron kan glatt se vad vi är för nummer i ordningen just den här dagen. Vad är det här? Jo en symbolisk handling för att profilera miljöstaden Östersund. Bra? Ja, jag tycker det. Vi behöver våga vara konkreta och tydliga. Ge exempel och låta folk vara med och experimentera. Jag tycker det visar att vi bor i en kommun som menar allvar när man säger att man satsar på miljön.

Om jag får vända på steken och vara lite negativ så finns det ett spel för galleriet när det kommer till miljö också. Och då tänker jag på de offentliga upphandlingarna. Alltför många myndigheter och offentliga organisationer vill att man ska bifoga en miljöpolicy till det anbud man lämnar in. Jo, det kan jag förstå om det handlar stora företag, stora upphandlingar och energikrävande leveranser. Vi är en PR-byrå med fyra medarbetare. Vårt arbetsverktyg är varsin dator och vår hjärna. Vad ska vår miljöpolicy innehålla?

• Vi köper ekologisk mjölk till kaffet
• Vi går i stället för att åka bil till våra möten
• Vi minimerar antal utskrifter i skrivaren
• Vi har extrakoftor på kontoret eftersom vi sparar på elen

Jag kanske är för kritisk och ironisk. Men, jag tycker helt enkelt att det är ett spel för galleriet att be om en miljöpolicy för en PR-byråupphandling.

/Marlene

Vi har de senaste åren haft en ganska trevlig ekonomisk
utveckling på BCU. Vi har omsatt mer och även börjat att tjäna en del pengar.
Det goda resultatet är dock till stor del beroende av att vi ägare tar
fantastiskt blygsamma löner.

Nu det senaste så har även så kallade ”ratingbolag”
uppmärksammat detta och ringer därför till oss i tid och otid för att erbjuda
oss ett diplom som bevis på att vi har sunda finanser god likviditet och
soliditet. Detta till en blygsam summa på ca 3000 kr.

Det faktum att några eller antagligen en jädrans massa bolag
betalar för att få ett diplom på väggen måste väl vara ett svensk/amerikanskt
idiot-påfund för ryggdunkare.

I ren och skär protest mot AAA-diplom eller motsvarande som
folk har hängande över sina skrivbord så kommer jag från och med torsdag att
hänga upp ett kort på mig själv ovanför mitt skrivbord. Välkommen att beskåda!

Hej på er!

All typ av vanvård och misskötsel är och ska betraktas som oacceptabelt oberoende på utförare. Dessvärre finns en tendens i vårt Sverige att ”dra alla över en kam”. När en privat utförare missköter sig drabbas hela branschen. Opportunister tar tillfället i akt för att smutskasta hela branschen utan att ta hänsyn till de goda exemplen.

LOV (Lagen om Valfrihetssystem) inom äldreromsorgen och då framför allt inom hemtjänsten är viktig av flera
anledningar; LOVen möjliggör för individen att välja sin egen livsstil (Europeisk Social Stadga) samt enligt Socialtjänstlagen: ”… Den äldre personen ska, så långt det är möjligt, kunna välja när och hur stöd och hjälp i
boendet och annan lättåtkomlig service ska ges. Lag (2010:427).”

För att kunna säkerställa, förstärka och bevara LOV krävs, enligt min mening, skärpt lagstiftning. En skärpt lagstiftning krävs för att trygga kvalitén inom omsorgen och för att hålla oseriösa utförare på avstånd.

Jag välkomnar lagstiftning som innehåller följande förslag:

1. Vårdbolagen som verkar i Sverige ska skatta i Sverige.
2. Lika sanktioner från Socialstyrelsen det vill säga oavsett om det är privat utförare eller
   kommunal/landsting
3. Krav på att vårdbolagen ska ha en verksamhetsansvarig/kvalitetsansvarig (bortsett
   från enhetsansvariga på boende/enheten inom hemtjänst etc.) som har det
   övergipande kvalitetsansvaret. Denna person, ska vara ansvarig för
   omsorgskvalitén i ALLA de verksamheter bolaget bedriver.
   Misskötsel/vanvård ska leda till att ”moderbolaget och denna ansvarig” ska stå
   till svars samt att ”legitimation/tillstånd att bedriva vård och omsorg” dras
   in. Detta medför att stora bolag kan inte kan få möjlighet att bedriva
   verksamhet om deras tillstånd dragits in på grund av misskötsel någonstans i
   Sverige. När det gäller lilla lokala bolaget är det ju givetvis samma villkor.
   Bolagen ska då ånyo lämna in ansökan om tillstånd och i avvaktan på att ett
   nytt tillstånd ska utfärdas kommer inte bolaget att, någonstans i Sverige,
   kunna bedriva verksamhet. Då detta blir kontraktsbrott ska bolagen dessutom
   betala vite. Sanktionen skall givetvis vara tillämpningsbar på de kommunala
   enheterna också.

Man skulle kunna jämföra detta lite med läkar- eller sjuksköterskelegitimation. Det spelar ingen roll var i landet eller inom vilken verksamhet Du som läkare/sjuksköterska misskött Dig, när Du blir av med legitimationen så kan Du ju inte jobba på annan landsting/kommun eller om Du har två, tre andra jobb vid sidan om. Har Du på ett jobb blivit av med Din legitimation så kan Du inte fortsätta vara verksam alls.

Privatisering är en ideologi som ska grunda sig på att få den bästa tänkbara vård och omsorg för varje betalad skattekrona. Diskussion och debatt ska handla om hur vi säkerställer kvalitén istället för att hur vi ska begränsa vinsten.

Att utesluta privata aktörer inom äldreomsorgen enbart för att man misslyckats med kvalitetssäkringen är lika
vanvettigt som att förbjuda bilar då det förekommer skador och dödsfall i trafiken. Låt oss tillsammans lägga tid, energi och fokus på kvalitetssäkring.

Vilbert Soleymanian                                                                           Erik Reuthammar
VD Basic Care Unit AB                                                                      Marknadschef Basic Care Unit AB
Ledamot Välfärdsutvecklingsrådet

Offentlig upphandling. Vad känner du inför de orden? Känns de som ett berg omöjligt att bestiga? Eller som en skattkista dit bara du och några få till har nyckeln. Eller kanske rentav som en jävligt händelselös och långtråkig föreställning som du aldrig velat genomlida ens om du finge biljetten gratis och hade gott om tid.

Själv visste jag ingenting om vad offentlig upphandling innebar för bara några år sedan. Ännu mindre förstod jag att många av stadens reklambyråer var mer eller mindre beroende av desamma. Det var liksom inget de skyltade med. ”Hurra, nu gör vi informationsmaterial till folktandvården”…verkar inte vara ballt nog att skryta med?

Min första erfarenhet av offentlig upphandling kom 2007/08 tror jag. Vi hade gjort en del mindre leveranser för en högskola och fick genom informationsansvariga höra att det nu var dags för upphandling. I det här fallet innebar det att 1 eller 3 (minns ej) byrå/er skulle väljas för all produktion i 2-4 år framöver, istället för som tidigare, ett nätverk av flera.

-Wooow, då kan ju vi vinna och få massor av jobb i flera år för en mkt väl ansett varumärke…jublade någon. -Snälla, hur naiva är ni? Den här kunden vill ALLA stora byråer i stan ha, vi är 3 killar under 30 bast. Vi kommer att vara helt chanslösa! Predikade någon annan.

Hur som helst så bestämde vi oss tack och lov för att det inte kunde skada att vara med och lära sig hur anbudsförfarandet går till.

Vi tragglade oss igenom ett par krångligt formulerade excel-ark, skrev ”Ja” på alla ”skall-krav”….och stod det att företaget måste ha en Dokumenterad Miljöpolicy – ja då skrev vi ihop ett litet A4 som vi tyckte lät bra om hur vi pantar burkar och källsorterar vårt kontorsavfall. Det mesta var sant, och det var inte mer komplicerat än att vem som helst hade kunna skriva det.

Givetvis hamnade vi långt utanför ”pallplats” till vår stora besvikelse. Jag tror vi blev 9:a av ett 20-tal kämpande byråer.

Men. Och nu kommer det fina. Vi kom inte sist. Inte ens nästan sist. Vårt anbud rankades dessutom högre än många av de stora etablerade byråernas. ”Va? Kom vi före DEM….och DEM med?….Det gav oss vittring. Och det gav oss insikten att man genom att som ny i branschen, bara genom att investera 10-40h ( beroende på upphandlingens utformning) plötsligt har skottläge på affärer i miljonklassen. Det är inte fel när man vill växa organiskt.

Sedan dess har vi varit med i 3-4 offentliga upphandlingar och faktiskt kammat hem ett par hyggligt stora utav dessa.

Kolla själv här! och kolla så nära vi var att plocka hela Göteborgs konto (värde minst 8 miljoner över 4 år) här

Visst, man får trycka ner timpengen i vissa fall, men som underdog kan det vara strategiskt smart att göra så om man ser att en viss kund kommer att ge värden bortom kortsiktigt ekonomiska, tex kontakter med höga beslutsfattare, god exponering för ens eget varumärke osv.

”Man får int’ va dum. Då blir man som Hedlund. Eller hur Hedlund?”

Summa summarum. Är du ny i gemet och behöver tillförlitlig brödföda för att växa tryggt, lär dig söka affärer genom offentlig upphandling. Det finns relativt billiga bevakningstjänster och det finns rådgivande konsulter inom området som kan hjälpa dig om terrängen till en början verkar snårig. Det är småpengar i jämförelse med vad som finns att vinna.

(bjud oss på en lunch så lovar jag att bjuda på tips och råd)

Så. Från och med att du läst detta inlägg skall du börja göra plats i 2012 års budget för tid/resurser att lägga på offentliga upphandlingar. Det är inte alls så svårt eller tråkigt som du tror. Och det är defenitivt värt en fajt.

In bocca al lupo.

Click here to view the embedded video.

Vill med företagande och entreprenörsanda utveckla vårt samhälle och bidra till  att nästa generation får en bättre värld än den vi lever i.

CityVeterinären är ett nytt koncept och en utmanare inom veterinärklinik och djursjukvård. Med lägsta-pris-garanti, lokaler i centrum och helgöppet vill vi göra det möjligt för fler människor att ge kvalitativ vård till sina husdjur. Våra laboratorier, operationsrum och ultraljud är i klass med de större djursjukhusen.

Det kan givetvis handla om att du inte leverera bästa kvalité, till saker och ting som tar alldeles för mycket tid från dig, och det du kan utföra bäst. Tänk på att onödig tid gör att du tappar affärer.

Den som alltid vet bäst lär sig aldrig något.

Tänk därför till, se till att avgränsa, knoppa av och framför allt fokusera på ditt expertområde. På så vis kan du trygga affärer och få en långsiktighet i det du gör. Lägg därför bort sådant som du inte är världsbäst på. Det bästa tipset är just själva bokföringen. Det behöver inte bli en kostsam historia och du får dessutom en kamrat som kan lotsa dig rätt i ekonomins ”underbara” värld.

Var bäst – men inte på allt.

Relation = Parasit = Makt

Jag har egentligen lovat att inte berätta något. Men det känns som att för er kan jag ända berätta mer om vår relation. Google heter han… eller var det hon. Sällan har jag haft en vän som vill blåsa mig på så mycket pengar som möjligt och samtidigt försöker vara trevlig tillbaka. Vi har dock kommit fram till att vi kanske ska se vår relation mer som parasiter – vi behöver hur som helst varandra. Skämtåsido, det handlar självklart om Googles stora makt. Den stora makten i att driva trafik till sidan. Som e-handlesägare så är trafiken till sidan betydande.

Men nog om det. Bagatoo har hur som helst varit en väldigt lärorik resa. Och det är det som jag önskar att flera skulle våga. Viljan att försöka och att våga är precis vad entreprenörskap handlar om.

Life is what happens while you’re busy making other plans

Dock så kan jag minnas mig själv, för tio år sedan, hur jag orädd tog mig an utmaningar på ett sätt som jag aldrig skulle våga göra idag. För visst lär man sig att kalkylera risker, på ett helt annat sätt, ju äldre man blir. Men världen springer förbi under tiden man ska skapa affärsplaner, budgetar, avtal, gå en massa utbildningar etc.

Gör det istället. Lär dig av dina misstag. Du kommer trots allt alltid vara din största kritiker och mentor.

Eller så läser du en bok. Du bestämmer.

Men helt klart så känns det väldigt tråkigt att behöva lägga ner tid på sådant.

Runt sommaren 2009 när jag var klar med 4 års studier av Finansiell ekonomi och inte riktigt visste vad jag skulle hitta på, då började jag och min vän tillika kollega Fredrik lära oss lite mer om mål och började också sätta dem.

Då jag var lite skeptisk i början för att se om det verkligen funkade så satte jag ett mål som var väldigt högt och trodde att vi aldrig skulle nå, målet var att Campusbokhandeln skulle ha 5 butiker innan höstterminen 2010 drog igång. Att nästan dubbla antalet butiker på ett halvår var ett oerhört högt mål, kicken av att nå det var ännu högre.

Sedan dess har jag bland annat satt följande mål i yrkeslivet:
Att driva en egen Apple Premium Reseller
Att mina bolag tillsammans skulle ha en omsättning som var 1000% högre än året innan
Hur mycket tillgångar jag ska ha nu om en vecka när jag fyller 25 år
Vilka vinster och nyckeltal som de olika bolagen ska uppnå
Hur mycket tid jag ska lägga på olika bolag
Att delegera de arbetsuppgifter jag vet att andra kan bättre än mig
Att föreläsa för fler än 1000 personer samtidigt

Jag skulle säga att alla dessa höga mål har jag nått på kortare tid än vad jag trodde var rimligt genom att följa de tips som jag delar med mig av nedan.

Mina tre tips för att sätta mål:
1. Sätt höga mål som du måste anstränga dig till ditt yttersta för att nå
2. Skriv ner dem och inom vilken tidslinje det är rimligt att nå dem
3. Halvera tiden du anser vara rimlig som deadline, på så sätt måste du börja jobba för fullt mot dina mål redan idag.

Jag har också satt mål kring mitt privatliv och det är dem jag är allra gladast över att ha nått, men de målen är just privata.

Pröva sätt ett mål och följ stegen ovan och hör gärna av dig om det funkar eller inte funkar och berätta varför du tror att du får det resultatet du får.

Ändå är det just misstagen som ofta hindrar oss från att gå framåt. Rättare sagt rädslan att misslyckas. Vi vågar inte göra rätt av rädsla för att göra fel.

Vi lär oss av våra misstag, varför är vi då så rädda att göra misstag?

Jag tror att det är just det som skiljer en sann entreprenör från andra. Enda chansen att vinna är att våga satsa. Ibland misslyckas man, men om man inte fortsätter våga, lyckas man definitivt inte.

Att se och lära sig av andras misstag tror jag inte heller på, man måste göra dem själv för att lära sig av dem.

Kan du cykla?

Kunde du det från den första gången du satte dig på cykeln? Förmodligen inte. Inte ens om du sett kompisen cykla omkull. Det brukar bli ett antal vurpor, uppskrapade knän och arga sparkar mot den ondskefulla cykeln som ligger där i diket och ser oskyldig ut.

Grejen är att trots alla misslyckanden och ibland smärtfulla erfarenheter gav vi oss sjutton på att det skulle gå. Hur många gånger det än gick snett gav vi aldrig upp, och så en dag hade vi lärt oss cykla.

Den inställningen vill jag se mer av. En motgång är inte ett definitivt misslyckande, utan ett steg närmare framgång.

För några månader sedan lyssnade jag på ett seminarium som hette ”Misstagens mästare”. Bland föreläsarna fanns Jens Spendrup som bland annat berättade en anekdot som fastnat hos mig. Han berättade om en man från USA som på baksidan av sitt visitkort hade tryckt upp alla sina konkurser! Som om det skulle vara något att skryta om. Konkurs, det totala misslyckandet. Han måste var en väldigt dålig människa som gjort flera stycken. Så tror jag många av oss tänker här i Sverige. Men syftet var tvärtom att visa att han vågar misslyckas utan att ge upp sina drömmar. Hans konkurser var knappast det enda han gjort, hur framgångsrik måste man inte vara när man vågar göra så många misslyckanden?

Därför tänkte jag nu också berätta om mitt hittills största misstag. Jag hoppas det kommer många fler för jag kommer att fortsätta utvecklas och leva!’

För snart fyra år sedan startade jag mitt företag och gjorde min första anställning för tre år sedan. Hur mycket man än läser om det, hur många tips och råd man än får från erfarna företagare går det aldrig att föreställa sig hur det är att vara arbetsgivare förrän man själv är där. Jag trodde jag hade full koll men det skulle visa sig att jag hade gjort ett antal katastrofala missar. Ett drygt halvår senare hamnade jag i en situation där jag blev tvungen att säga upp personen. Facket kopplades in och deras sluga förhandlingsteknik slutade i en tung förlikning. Att behöva punga ut med massa pengar i onödan var en saftig smäll för en nybliven företagare mitt under en finanskris. Jag jobbade häcken av mig under ett halvår för att undvika konkurs, vilket jag nu i efterhand känner mig ganska stolt över. Då var det bara en jobbig period, jag kände mig värdelös och funderade allvarligt på att lägga ner mitt företagande. Idag är jag glad över att jag fortsatte. Den händelsen har fått mig att växa både som människa och entreprenör. Hade jag aldrig gjort misstagen jag gjorde hade jag inte varit där jag är idag.

Vilka var då misstagen, och vad lärde jag mig av dem?

1. Jag litade inte på min egen intuition. Hade på känn redan från början att något inte stämde. De referenser jag fick kollade jag upp, det var duktigt av mig! Men jag visste också att personen jobbat på ett annat ställe med liknande arbetsuppgifter innan han började hos mig. Han slutade där under mystiska omständigheter, nämnde inte heller jobbet i sin ansökan. Märkligt, för en sådan arbetsplats skulle man gärna ha i sin CV, tänkte jag. Hade jag kollat upp det  på en gång istället för ett halvår senare hade jag aldrig anställt honom. Det visade sig att han lurat pengar av dem på samma sätt som av mig.
2. Jag hade dålig koll på prövotiden. Hans prövotid gick ut ett par veckor innan uppsägningen. Hade jag tänkt till hade jag kunnat undvika hela processen.
3. Jag blev totalt bortdribblad i förhandlingarna med facket och tog hjälp av egna jurister för sent. Jag visste ju att jag hade rätt, rent moraliskt. Men juridiskt sätt gjorde jag fel. Jag fick lära mig att sunt förnuft och lagar inte alltid går hand i hand.

Tack vare denna händelse har jag blivit riktigt bra på arbetsrätt och personalfrågor. Frågar du mig så har jag också blivit en betydligt bättre chef än tidigare. Både juridiskt och moraliskt. Sen är det ju en annan femma om mina anställda håller med mig.

Mycket har hänt det senaste, vi har lanserat en ny hemsida om jobb i Norge – tack Raket Reklambyrå, skapat en reklamfilm, nyanställt Mikael, en programmerare från Linköping, fått en hyresvärd som gick i konkurs och nu senast en stor serverkrasch som medförde helgjobb från tidig morgon till 2 på natten för både Christian och Mikael!

Livet som företagare är minst sagt spännande, nya saker händer varje dag men av någon anledning är jag programmerad att alltid tänka positivt. Alla förändringar för alltid med sig något gott – om man vågar se det!

Idag läste jag en berättelse från Thomas Lundqvist som verkligen satte fingret på det jag upplevt den senaste tiden.

En gammal fattig man hade bara en son och en häst. En dag galopperade hans häst upp i bergen. Byborna kom till honom och sa: ”Åh, vilken olycka du råkat ut för, stackars gamle man. Vi har kommit för att säga hur ledsna vi är för din skull.”

Den gamle mannen svarade: ”Inte behöver ni vara ledsna för min skull. Det är svårt att veta om det som hänt är en lycka eller olycka.” Veckan därpå kom hästen galopperande hem med tio praktfulla vildhästar. Byborna kom och gratulerade: ”Vi är så glada för din skull.” Den gamle svarade: ”Gratulera mig inte. Det är svårt att veta om det som hänt är en lycka eller olycka.”

Den gamle mannens son började tämja vildhästarna men blev avkastad och bröt benet. Byborna kom då åter till den gamla mannen och sa: ”Åh, vilken olycka du har råkat ut för. Vi är så ledsna för din skull.” Men den gamle mannen svarade: ”Det är svårt att veta om det som hänt är en lycka eller olycka.”Några veckor senare utbröt krig i landet och alla unga män inkallades till kriget utom den gamle mannens son för han hade ju brutit benet….

Vi har nog alla hört om att positiva tankar kan göra stora förändringar och att en attitydförändring kan förändra ett liv! Till er alla positiva människor där ute: Fortsätt vara positiva! Det lönar sig och gör minst sagt livet till en fantastisk resa!

En varm dag i augusti 1990 föddes jag, Andreas Wilhelmsson. När jag var 17 år startade jag en enskild firma som kodade hemsidor. 2010 beslöt jag mig för att satsa helhjärtat som entreprenör och startade Davelo AB. Idag har vi över tio anställda och hjälper företag att ta hand om sitt digitala varumärke.

En av Sveriges 101 supertalanger

Min passion i livet är att inspirera andra människor till att få ut mer av sig själva. Denna passion började växa fram när jag under vintern 2009 själv blev inspirerad av en entreprenör. Idag lever jag för att sprida den gnistan till andra människor.

Älskar att utbilda mig och brinner för att lära mig mer om entreprenörskap

Egentligen är det märkligt. Att man behöver tidspressen för att prestera det där lilla som man egentligen borde ha gjort betydligt tidigare under månaden. Samtidigt är det bra, för det rätar ju oftast ut de debiterbara timmarna i slutändan.

Alternativet mot timdebitering vore att paketera tjänsterna. Med ett fastpris alltså. Min erfarenhet av det är dock att faktureringen av ”paketet” blir skjutet på varje månad. Eftersom man inte hinner bli helt nöjd med resultatet av det man gjort under månaden som gått så faller det över på nästa månad och i slutet på den månaden blir det oftast samma sak.

Nej, egentligen borde man inte sälja tjänster/timmar alls. Kanske bör man sälja bakade bullar istället!

Frågan är ju dock om det skulle lösa problematiken? Antagligen hade man bakat upp ett stort lager i början på månaden, och sedan måste man sälja ut det i slutet på månaden istället.

Nej, vet du vad.. Att vara företagare.. det är inte lätt inte!

Jag satt i ett utsålt Globen på deras sista föreställning på Sverigeturnén. Alla, lik mig själv satt och skrattade showen igenom, en genuint uppbyggt show som bemötte de tidigare mediala påhoppen och lyfte detta i glädjefyllda repliker.”Hur ser bokföringen ut? Den var dubbelbokförd, men annars ok!”  ”Jag har sagt upp mig! Varför då? Det är för dåligt betalt.” Och med dessa ord fick de en hel arena i skratt och ett medgivande om vilket stöd Glada Hudikteatern har. Ensemblen trotsade människors fördomar genom att våga vara sig själva och utföra en helt otrolig föreställning. Eller som Pär Johansson själv skulle ha sagt

”När det osannolika blir sannolikt”

De visar Sverige på ett glädjefullt sätt att alla bör tänka igenom sin egen vardag, att vara just den man är, göra de det man drömmer om och behandla alla utefter samma förutsättningar. För det är just vad denna fantastsiska ensemblen gör, säger vad de tycker och vågar vara sig själva i precis alla lägen. Denna syn var inte densamma för dryga tio år sedan. Dessa människor hade inte fått chansen att få arbeta och pröva på de liv som så många andra utav oss tar för givet. Om inte, en person, en drivkraft och en enorm kämparglöd vågat ta steget, ett steg för att skapa denna gemensamma bild i samhället, med värderingar om att alla människor skall behandlas på samma sätt. Utan denna entreprenörs satsning hade Sverige inte tagit det kliv som vi nu gjort. Allt som verkar så självklart idag men som för några år sedan var tabu att prata om.

För mig är Pär och hela ensemblen sanna inspiratörer, Pär är en sann entreprenör som följt sitt hjärta och byggt upp något som inte bara skapat en härlig vardag för dessa människor utan som också är en kommersiellt fungerande affärsidé. Men det är då den svenska avundsjukan kommer in, det är då man förbiser utveckling, glädje och en genuin kämparglöd, en avundsjuka som skrämmer, en vinklad mediabild, och något som jagar bort våra eldsjälar.

Tack för en fantastisk show Pär Johansson och hela ensemblen, och tack för att ni vågar stå upp och visa samhället att man kan vara sig själv, tack för en tankeställning som jag tycker vi alla skall ha med oss. Han vände en trend för 10 år sedan, han har fått oss alla att bemöta folk med fantastiska egenskaper på samma sätt och som vem som helst. Och som arbetsgivare är detta något man bör tänka på, att se egenskaper istället för hinder, möjligheter istället för problem.

Pär Johansson har fått oss alla att ställa oss frågorna. Hur bemöter vi andra som på något vis är annorlunda än vi själva? Vågar vi vara oss själva? På alla platser, bland alla olika människor och i alla situationer? Det vågar dessa människor i denna ensemblen, de är genuina inspiratörer.

”Framgångsfaktorn är när att allt är på riktigt.” – Pär Johansson

Mycket spännande har hänt den senaste tiden och saker och ting rullar på som det ska. En av de saker vi är stolta över just nu är vår nyproducerade reklamfilm. Ni ser den på följande adress:

www.sverige-norge.se/jobbsokande/dragkampen

Tack till Zona Media Group som producerat filmen. De är fantastiskt duktiga och tillmötesgående. De har lyssnat på alla våra önskemål och har själva kommit med många roliga idéer kring vad vi kan göra nu och framöver med en eventuell följetång.

Tack också till torsdag – som utvecklar webb- & mobilapplikationer. De har gjort iPhone-appen som figurerar en snabbis i filmen. Snyggt jobbat!

Mitt första möte med min mentor sker om en månad ungefär. Men jag har redan haft första mötet med ”min student” Christin. Det bästa konkreta tipset från vårt första möte stod Christin för. Hon berättade att hon när hon började plugga vid turismprogrammet för snart tre år sedan skaffade hon sig en ”företagsbok”. I den har hon sedan samlat information om och kontaktuppgifter till intressanta företag och personer som hon skulle kunna tänka sig att jobba med (Trampolin PR stod tydligen med . Ett bra exempel på ett konkret PR-verktyg tycker jag. Företagsboken var tydligen hett eftertraktad i klassen nu när alla är ute efter jobb – tror jag det!  Jag tycker att det var en så bra idé att jag funderar på att göra en egen – det ska bli en idébok med drömuppdrag och drömkunder. Och jag tänker inte låna ut den, så se till att skaffa en egen. /Helena

Det var alltså uppstarten av MIUNs mentorprogram som vi igår hade på Törners Konditori. Förutom lite förhållningsregler kring mentorprogrammet så delade Helena med sig av hur vi alla kan arbeta med vårt personliga varumärke.

Men, höjdpunkten var nog mot slutet när var och en av studenterna fick sin mentor och surret kunde börja.

Det pratas otroligt mycket om att vi behöver fler invånare till vårt län. Jag har varit på flertalet möten, debatter och diskussioner. De flesta mynnar ut i huruvida vi behöver ytterligare kulturhus eller idrottsarenor och några personer får uttala sig om varför just de har valt att flytta hit eller bo kvar. Jag ser sällan konkret handling. Därför är jag glad att vi är en del av det här. Vi brukar säga att vi levererar ”PR på Norrländska – mindre snack och mera verkstad”, det här är ett uppdrag som får symbolisera det. Tänk om mentorprogrammet gör att EN till student väljer att bo kvar här, en som inte hade gjort det om han eller hon inte fått en mentor som kunde lotsa ut ur Campus och in i arbetslivet.

/Marlene

Jag upptäcker allt oftare att det möts med skepsis om priset är för lågt. Ett lågt pris ger helt enkelt en låg status. Den svenska sjukvården är väldigt bra, men i Sverige är sjukvården relativt billig, men hur många är det inte som betalar dyra pengar för att få behandlingar utomlands, behandlingar som inte behöver vara bättre än de som den svenska sjukvården erbjuder, men de är alternativa och dyra.

Nu menar jag inte att jag förespråkar chockhöjningar av priset på den svenska sjukvården, jag vill bara mana till eftertanke. Du kanske kommer på något exempel som är mycket bättre än mitt.

Att ett lågt pris, gärna ett nollpris innebär låg status, tycker jag märks tydligt inom mitt område, tillgänglighet och funktionshinder. Det talas vitt och brett om jämlikhet och lika för alla. Men samtidigt förväntar sig många människor med funktionsnedsättningar att få mycket gratis (eller i alla fall mycket billigare) som andra glatt betalar för. Inträden, konserter, idrottsevenemang. Det ska vara lika för alla, ändå vill man särbehandlas. Vad jag har märkt blir det en motsatt effekt. Det skapas en ”vi-och-dom-känsla” och de som tänker att ”dom där handikappade ska bara ha och ha” får vatten på sin kvarn.

På samma sätt är det med tillgänglighet. Stora flashiga reklamskyltar får gärna kosta hur mycket som helst, medan en tillgänglig verksamhet som verkligen, om det görs på rätt sätt, leder till ökad lönsamhet och attraktionskraft helst inte får kosta någonting. Tillgänglighet har därmed en väldigt låg status, åtminstone tills för några år sedan. Fler inser behovet att tillgängligheten behöver åtgärdas, men många tänker fortfarande att det inte får kosta mycket, helst ingenting.

Kvalitet kostar, jag värdesätter kvalitet högre än priset. Hur gör du?

När jag lyssnade på de andra företagarna som delade med sig av sina erfarenheter, och när jag pratade med några av åhörarna som funderar på att starta, slog det mig att det finns en bild i samhället av att det är så himla svårt att starta företag. Men det är det ju inte! Det är ganska enkelt faktiskt.

Däremot är det ibland svårt att driva företag. Inte rymdfysik-svårt, men svårt för att man ibland tvingas fatta tuffa beslut. Beslut som man sedan ska leva med, och som man inte kan skylla på någon annan. Och det kan vara svårt. Men samtidigt är det de egna besluten som är tjusningen med att vara egen företagare tycker jag. Att få bestämma själv. Och ta konsekvenserna själv.

Efter snart tre år som företagare har jag varit tvungen att fatta en del jobbiga beslut, och jag tycker nog att jag har blivit lite bättre på den biten. Men långt ifrån fullärd (ljusår ifrån!). Därför ser jag fram emot att vara med på företagarnas Våga vinna (föreläsningar, mingel och middag) den 22 september som kommer fokusera på just beslutsfattande och vinnande vägval. Precis det som är utmaningen med att driva företag.

/Helena

Mina tankar när jag stod där i kön var ”stackars tjejen i kassan” och ”jag är glad att jag inte driver butik”. Jag kan tänka mig att andra i kön funderade över varför det bara var en som jobbade, som företagare förstår jag att det är för dyrt.

När jag är utomlands förvånas jag alltid över vad många det är som jobbar överallt – på affären, restaurangen, macken… Här finns det tid och möjlighet att ge service. Sverige med sina höga arbetsgivaravgifter får svårt att hänga med.

Idag är nätet en konkurrent till många traditionella butiker. När man kan göra många av sina inköp via datorn är det just personligt bemötande och service som de traditionella butikerna kan konkurrera med. Men vem ska ta hand om kunden, ge kunskap och service om man inte har råd att anställa?

Jag tycker att alla företagare som driver butiker, eller likande serviceföretag, gör ett fantastiskt jobb. Och jag är faktiskt glad att våra tjänster på Trampolin PR inte så lätt kan köpas via nätet eller inhandlas under semesterresan. Sedan skulle det förstås vara bra för alla företag (och därmed för hela samhället) om arbetsgivaravgifterna var lägre.

/Helena

Att bygga goda relationer och starka varumärken är vad PR handlar om. Trampolin PR erbjuder kvalificerad rådgivning och praktiskt genomförande av kommunikationstjänster.

Vårt motto är:  PR på norrländska – mindre snack och mera verkstad.

Marlene och Helena hittade den perfekta matchningen i varandra, och därför blev steget att starta företag tillsammans så enkelt. Marlene med bakgrund som marknadsförare och kontaktnät inom näringslivet. Helena med informatörsbakgrund och erfarenheter från offentlig sektor. Med totalt sett fem barn har vi respekt för varandras tid och strävar efter en balans i företagandet och fritiden.

Nu har livet börjat återvända till det normala och det betyder arbete. Efter en kvick översyn av sommaren och företagets nuläge kan vi konstatera följande:

1. Vi säljer så vi klarar oss, men inte så vi expanderar
2. Vårt produktutbud är stökigt och svår greppligt
3. Vi har ingen försäljnings- eller marknadsplan som är aktuell
4. Vår affärsidé är otydlig
5. Planeringen för att producera rätt sak på rätt tid är bristfällig

Därför har jag spenderat den senaste tiden med lite affärs-, produkt- och företagsutveckling. Vi har förtydligat vår affärsidé ”Att utveckla företags kommunikation, marknadsföring och försäljning på internet genom försäljning av webbproduktion, webbplatsunderhåll och online annonsering”. Jämfört med den tidigare halvdana ”Att erbjuda företag helhetslösningar inom online marknadsföring genom hemsidor, annonsering, webbutveckling och strategi med djup specifik kunskap inom varje område”.

Vi kommer spendera hösten med att införa ett kvalitetssäkringssystem, processer och rutiner för det mesta. Fördelen för våra kunder är uppenbar: vi kan producera mer till högre kvalitet, lägre kostnad och på rätt tid!

Jag förstår inte varför jag inte tagit mig tiden till detta tidigare. Den mest uppenbara anledningen är nog att jag varit så upptagen med att stressa för att få till saker som jag varit försenad med. Alltså något jag på förhand kunnat undvika genom att göra just det som jag gjort nu!

Skrämmande, eller hur?

Att anställa ny personal är något alla entreprenörer tampas med. Egentligen är det fantastiskt att personalstyrkan växer, men rekryteringar kan vara energikrävande. Särskilt om det blir fel.

För ett litet entreprenörsdrivet bolag är det av högsta prioritet att försäkra sig om att man anställer rätt person. Oavsett hur bra magkänslan är, glöm aldrig att ta referenser. Under min tid som chef och entreprenör har jag anställt ett stort antal personer då jag också drivit rekryteringsverksamhet. Under resans gång har jag träffat många karaktärer och gått på några minor. Här är olika typer jag stött på i rekryteringssammanhang som man inte vill rekrytera. Deras mindre positiva egenskaper kan vara svårupptäckta. I vissa fall kan personen vara en blandning mellan olika typer och då är det extra komplicerat.

• Mytomanen
  Personen är duktig på att dupera och ”säga rätt saker”. Vid lite efterforskning visar sig han/hon vara fullfjädrad mytoman. Ett dödsfall i familjen visar sig vara samma person som dör om och om igen. Det kan även handla om att låna pengar till påhittade problem. Dessa personer avslöjas så småningom om, men då kan det vara försent.
• Missbrukaren
  Personen kan lida av diverse missbruk och ha personliga problem till följd av det. Resultatet blir att personen inte alls presterar som man trott. Sånt här kan vara svårt och känsligt att fastställa.
• Ormen
  Förmodligen den mest förrädiska. På ytan framstår han/hon som pålitlig men är egentligen manipulativ och vänder kappan efter vinden. Har ofta en egen agenda och lämnar bolaget så fort ett annat erbjudande dyker upp. Dessa typer kan ha svårt att bevara relationer och tvekar inte att baktala andra för att främja sina egna intressen.
• Skitsnackaren
  Precis som Ormen vänder denna person kappan efter vinden och ser till att skitsnack sprids. Detta är ingen man vill jobba med. Överdrivet påhittad bullshit om bedrifter på det privata planet kan förekomma och är ett tecken på att arbetsmässiga prestationer även bör tas med en nypa salt.

Ovanstående fyra karaktärer bör man helt undvika att anställa. Gedigen referenstagning är en bra hjälp. Det finns två andra profiler man också ska vara extra vaksam mot, men de är generellt sett ofarliga om man har kontroll.

• Överpresteraren
  En bra resurs i företaget då denne aldrig blir helt nöjd och vill göra ”det lilla extra” i allt. Han/hon har ett gott självförtroende, är duktig på sitt yrke men nöjer sig aldrig. Som chef bör du hålla koll, annars föreligger risk för utbrändhet. Dessa personligheter finns ofta bland säljare eller ”duktiga flickor.”
• Symaskinen
  Är likt Överpresteraren en doer, men har sviktande självförtroende. Likt en symaskin jobbar denna person i hög takt, upp och ner och fram och tillbaka. Arbetsviljan är lika stor som avsaknaden av struktur. Denna person behöver vägledning men är med största sannolikhet enormt lojal. Uppskattning kan öka självförtroendet och få personen att växa i sin roll.

Egenskaper jag värderar högt hos medarbetare:
• Lojalitet • Långsiktigt tänkande • Riskbenägenhet • Ärlighet • Generellt positiv • Får saker gjorda
Andra viktiga egenskaper är affärstänk och pragmatism. Självklart söker jag medarbetare som besitter styrkor jag själv saknar då det behövs i verksamheten, och även jag måste utvecklas. Sedan får man inte glömma att personen ska vara socialt kompetent och passa ihop med de övriga på arbetsplatsen.

Att tänka på vid referenstagning
• När du ringer referenser, utgå från scenarios på din arbetsplats och försök få referensen att reflektera över det.
• Kontakta minst 3 referenser. Är det unga personer, ta en tränare, lärare eller någon som haft ansvar över denna person.
• Våga lita på din magkänsla, men var inte naiv.
• Referenser kan ha egen agenda – var nyanserad och lita på ditt omdöme.
• Ger referensen en fingervisning om att personen är osäker så är den med största sannolikhet det. Det är dock skillnad på vad man anser går att lära upp och vad som inte är accepterbart. Lita på din känsla, om inte annat ta in en andra åsikt.

Att rekrytera är inte alltid det enklaste. Mitt viktigaste råd är att visa ömsesidig respekt – det den anställde är villig att göra för dig/företaget bör du göra för denne. Hoppas ni får glädje av mina små tips!

Intresserad av detta ämne? Följ en debatt om vad som är oetisk referenstagning:

http://www.hrsverige.nu/forum/topics/oetisk-referenstagning?xg_source=activity&id=4410466%3ATopic%3A21534&page=2#comments

Jag är nog lite av en ‘Yes Man’.

Jag försöker alltid se möjligheter där andra ser hinder. Ett lunchmöte är ett ypperligt tillfälle att knyta nya kontakter och vidga sina vyer. Man måste trycka på den där röda lunchknappen på datorns tangentbord ibland och komma bort från jobbet. Bara för någon timme sådär. Jag har märkt att jag blir mycket effektivare om jag jobbar mindre. En lunch ute tar längre tid än om jag tar med mig en lunchlåda och slänger i mig på kontoret. Men på något sätt får jag alltid mer gjort den dagen.

Fler skulle ha kommit till den där lunchen men av någon anledning dök ingen upp. Det blev bara jag och Charlotte. För många hade det varit ett misslyckande, jag försökte se det som en möjlighet för mig att synas. Istället hade vi en en mer personlig diskussion, vilket dels resulterade i att jag har blivit en del av 5procent, och dels ledde till en artikel på Svenskt Näringslivs hemsida.

http://www.svensktnaringsliv.se/regioner/falun/blev-foretagare-istallet-for-fortidspensionar_137511.html

Så här i efterhand är jag väldigt glad att ingen annan än jag tackade ja. Mitt råd till alla är att aldrig underskatta möten med nya och okända människor. Man vet aldrig vad det kan leda till.

Det jag vill säga är att jag har haft en alldeles ypperlig semester. Nä, inte fyra – fem sammanhängande veckor som alla professionella tyckatillare tycker att man ska ha.  Men fullt tillräckligt för mig. För det är avslappning för mig att under regniga dagar beta av mailhögen så jag vet att jag inte missat jobb, missat räkningar, missat att skicka något mail. Ett företag kan inte stanna upp när det är sommar. Och mina anställda har semester, så någon måste ju.

Givetvis blir det diskussioner hemma – mamma frågar oroligt – men hinner du VILA då? Ja, jag gör ju det. Jag drar iväg lite då och då när det passar i produktionen. Mitt val, mitt sätt att jobba på. Jag önskar fler hade den möjligheten. Jobba sommartid om man vill, inte tvingas till sammanhängande ledighet om man hellre vill dra till Bali tre veckor i höst. Flexibilitet. Så värdefull och så självklar för oss med ett eget företag.

Nu är det höst. Trots att jag smög in på kontoret så blev det action direkt, trots att det var i mitten av juli. Behövde inte ens fundera över hur hösten skulle bli. Nu sitter jag och räknar offerter samtidigt som jag provar modellens kläder inför måndagens plåtning i Stockholmsskogarna för att se så vi inte glömt några detaljer, skriver om företagsklimat blandat med resereportage och planerar upp alla trycksaker till ett stort event en annan kund ska ha. Det rullar på. Och jag älskar det. Välkommen höst.

Tre dagar senare blev jag utskriven från sjukhuset med diagnosen DIABETES. Hur jag mådde? Mycket bra! Bättre än på väldigt länge. Sprudlande av energi och rik på nya erfarenheter, tankar och idéer.

Följ med på min resa från total misär till möjlig affär på tre dagar.

Redan när jag fick vänta på vårdcentralen flera timmar förstod jag att allt inte stod rätt till. Det enda distriktsläkaren sa när jag äntligen fick träffa henne var:

”Det ser ut som du har fått diabetes. Jag har skrivit en remiss till sjukhuset. Åk hem och hämta en tandborste och åk sedan in till akuten sedan på en gång.”

Där rök den lugna TV-kvällen! Istället tillbringade jag natten i landstingets lokaler, med kanyler i armen och dropp. Shit! Jag som aldrig ens legat på sjukhus förr.

Nästa morgon träffade jag en diabetesdoktor. Självklart hade jag fått den värsta typen av diabetes. Självklart skulle jag bli tvungen att sticka mig själv och injicera insulin, varje dag resten av mitt liv. Faan! Jag som knappt kan ta  ett vanligt blodprov utan att det svartnar för ögonen.

”Det känns som ett myggbett.”

Jo, tjena! Kyss mig någonstans! Så säger de alltid när jag ska få kroppen penetrerad av nålar. På den tiden när dinosaurierna regerade vår planet, då var insekterna jättestora. Myggorna var stora som fåglar. Ett bett av en sådan skulle nog vara jämförbart med en spruta. Så jag var skeptisk. Händerna skakade och darrade första gången jag skulle ge mig själv insulin. Men faktiskt. Det går oväntat bra. Att ta en insulinspruta gör ungefär lika ont som att… tja, läsa tidningen! Det vill säga inte alls.

Jag fick beskedet att jag skulle få vara kvar tills vidare, tills blodsockret hade stabiliserats. Tills vidare… Det kunde betyda att jag skulle få åka hem imorgon – eller om tre år! Det kändes som att nu var det kört för mig. Jag har haft mitt lilla roliga i livet, men nu är det över. Hela den första dagen tyckte jag synd om mig själv. Livet kändes riktigt orättvist. Varför ska vissa människor behöva drabbas av allt? Jag kommer inte att kunna fortsätta leva. Jag kan inte äta vad jag vill, jag kan inte göra vad jag vill, mitt liv blir väldigt begränsat…

Nästa morgon vaknade jag med samma känslor som jag somnade med kvällen innan. Efter frukost bestämde jag mig dock. Inget mer snyftande och gnällande. Livet tar ju faktiskt inte slut bara för att kroppens insulinproduktion har gjort det. Med lite tanke och planering går det faktiskt att leva precis som vanligt. Allt eftersom dagen gick började jag mer och mer se det som hänt som någonting positivt. Jag skulle ju få börja äta bra mat och leva ett hälsosamt liv, På vilket sätt skulle det vara dåligt? På bara ett par dagar hade jag blivit mer eller mindre expert på näringslära. Det är väl bara bra? Dessutom blir man ju faktiskt gladare av att tänka positivt!

Så den tredje dagen vaknade jag med en bra känsla i magen. Mina besvär som jag från början gick till doktorn för var som bortblåsta. Jag kände mig friskare och starkare än på länge. Lite paradoxalt kändes det dock när människor ringde för att trösta.

”Mår du bättre?”
”Javisst, jag har aldrig mått bättre. Faktum är att jag tycker det är lite kul. Det ska bli spännande.”

Kärlek och omtanke värmer verkligen i hjärtat. Även om jag inte behövde någon tröst känns det mycket bra att veta att det finns människor som bryr sig om och tänker på mig.

Det bästa med att ligga på sjukhus är ändå att få åka hem! Två tankar malde i mitt huvud när jag satt utanför entrén och väntade på min skjuts:

1. Hur skulle jag kunna utveckla mitt liv efter mina nya förutsättningar? Som konsult kan jag bara debitera för min tid. Och tiden är begränsad. Det finns bara 24 timmar på ett dygn. Och nu när jag behöver fokusera mer på mig själv, att äta bra och regelbundet, blir det ännu färre debiterbara timmar över. Jag måste skaffa mig mer passiva inkomster. Jobba mindre, tjäna mer! Jag måste utveckla mitt företag att sälja mer produkter, inte bara tjänster.
   Och, hur var det där nu? Min bror pratade ju om en affärsmöjlighet som han trodde på. Kanske värt att snacka med honom igen.
2. Kan jag på något sätt få andra att också vinna på mina nya erfarenheter? Jag mår bra, och har stärkts av det jag varit med om. Det vore väldigt egoistiskt av mig att inte dela med mig av det, och kanske inspirera andra. Dels kan jag sprida historien på 5procent, dels kan jag klämma in detta i mina inspirationsföreläsningar.
   Jag tänkte även på min sjukhusvistelse. Som nydiagnostiserad diabetiker, vad upplevde jag för problem som jag skulle kunna förbättra för andra? Bemötandet och vården var som mycket bra, att starta en privat diabetesklinik är inte ens att tänka på. De ständiga insulininjektionerna och blodsockerproven är jobbigt och det är mycket pill med små, sterila engångsgrejer. Började fantisera om en futuristisk lösning där ett litet chip som automatiskt känner av blodsockernivån och själv på något sätt fyller på med rätt mängd insulin skulle opereras in i kroppen. Jag insåg dock snabbt att det nog är större sannolikhet att jag får skriva nästa Star Trek-serie än att den idén blir verklighet, då jag skrotade den ganska snabbt.
   Däremot alla nya rutiner; maten, motionen, regelbundenheten. Det är nog problematiskt och svårt för de flesta. Speciellt när man får lämna sjukhuset och klara sig på egen hand. Där kan jag bidra med något! Men hur….

Där var jag alltså. Utskriven från sjukhuset, glad, kände mig piggare än på väldigt länge. Sprudlande av energi och rik på nya erfarenheter, tankar och idéer. Dagen efter, första dagen på jobbet, började jag skissa på nya affärsidéer…

Kontentan av filmen är att bättre prestationer & personlig tillfredsställelse bygger på tre faktorer: autonomi (självständighet), skicklighet & syfte

Det vore intressant att veta hur många av er som läser det här inlägget och ser filmen som har dessa tre faktorer uppfyllda på er arbetsplats. Skriv gärna i kommentaren bredvid. För er som är arbetsgivare – ser ni till att era anställda har dessa tre faktorer uppfyllda?

Click here to view the embedded video.

Vad betyder ordet engagemang för mig? Hur vill jag se resultat utav engagemang i mitt företag?

Min åsikt är att alla har ett engagemang till något, ofta kopplat till en händelse som väckt en vilja, men vi behöver ibland hjälp att koppla det till handling. I många undersökningar svarar högt uppsatta chefer att den egenskap man uppskattar mest hos sin personal är när man visar ett engagemang för företaget. Men som jag ser det är det upp till varje arbetsgivare som tar på sig ett ledande ansvar att hitta varje individs engagemang, hitta knutpunkter mellan individens driv och dess arbetsuppgifter för att kunna skapa ett engagemang för företaget man jobbar hos.

När man intar en ledande position innebär det inte bara rekrytering, utförda arbetsuppgifter och personalansvar. Utan man tar sig an en individ som har utvecklings potential och enorma möjligheter att bli den största tillgången i företaget. Först när man lär sig förvalta de olika kunskaperna först då kan man få ut största möjliga potential hos varje individ och då kommer man kunna bygga ett starkt team med stort engagemang för just mitt företag.

Med bra ledningsfokus bygger man tillväxt och skapar engagemang.

Han hade med en vecka kvar till Almedalen lovat att ta fram ett utbildningsmaterial som kunde presenteras på plats i Gotland. Det häftiga med det här var att det var det här materialet som vi tillsammans hjälptes åt att producera i Borlänge. Med andra ord, Niklas pratade inte om vad det skulle vara för utbildningsmaterial utan istället så gjorde han ett på kortare tid än var det tar för andra att prata om hur det ska göras.

Mina vänner Gustaf Josefsson, Johannes Hansen, Ludvig Olsson, Navid Modiri och Olle Bjerkås var några av alla de andra som hjälpte till att bidra med riktigt grymma videor till ”Från ingenting till något bra”. Efter den responsen jag fått på mitt klipp på Facebook så har jag också insett att mitt bidrag inte var så tokigt trots allt och därför tänkte jag dela med mig av det här:

Från ingenting till något bra – Joakim Bank

Som jag berättar i filmen så finns det alldeles för många människor som talar om för mig (och alla andra runt omkring dem) vad man kan och inte kan göra. Det märkliga i det här sammanhanget är att de pratar om saker de aldrig gjort själva därför att det är omöjligt (förresten har jag fått lära mig av Navid Modiri att ordet omöjligt betyder ännu inte gjort). Det gör mig ledsen och förbannad hur mycket driv, kreativitet, drömmar och visioner som dödas på ett alldeles för tidigt stadie. Än mer upprörande är att det ofta sker av äldre mot yngre och inte helt ovanligt i skolans värld. Barn lyssnar på vuxna och tar deras ord för sanning, därför lever alldeles för många människor i en falsk sanning.

”Barn lyssnar på vuxna och tar deras ord för sanning, därför lever alldeles för många människor i en falsk sanning”

Jag har genomfört och uppnått drömmar som flera hundra människor sagt till mig är omöjligt, jag har inte lyssnat på dem. Istället har jag lyssnat på mina föräldrar, mina syskon och mina närmaste vänner. De har alla sagt att jag kan uppnå vad jag vill, bara jag tror på det tillräckligt hårt och sen börjar agera därefter.

Därför anser jag att det är oerhört viktigt att människor som har genomfört saker som är ”omöjliga” kommer ut i skolor och berättar om det. Efter en föreläsning jag hade för en universitetsklass i våras så fick jag höra att de hade lärt sig mer av mig på mina 45 minuter än vad de lärt sig under sina första termin.

Till dig som är entreprenör: Ut i skolor och prata om vad du har gjort!

Till dig som är verksam i skolans värld: Ta in inspirationsföreläsare som berättar om alla de möjligheter som finns i vår värld!

Middagen med er gav mig mer än hela Almedalsveckan sammantaget! Det är de ord som ekar tydligast i mitt huvud när jag tänker tillbaka på min vistelse på Gotland i år. Orden uttalades av Saila Quicklund, riksdagsledamot för moderaterna under det korta men mycket varma spontantal som hon höll mot slutet av torsdagens middag med 5procentare,YEOS:are och blandade politiker. På ett sätt är det väldigt roligt att höra att vi kommer med intressanta åsikter. På ett annat sätt är det tråkigt att höra att hon uppenbarligen inte fört så många intressanta diskussioner under de övriga 4-5 dagarna, trots att ”eliten” inom tyckande, styrande och beslutande här i landet varit på plats hela veckan.

I vilket fall lyste hennes entusiasm och förändringsvilja igenom och ett eller ett par förslag som kommer från Saila framöver kommer förhoppningsvis bygga på lärdomar hon drog av unga företagare denna afton på Wallers i Visby.

Ett annat bestående intryck var för mig den lika lärorika som otäcka diskussion jag hade med Johannes Ekström (som driver ett par livsmedelsbutiker och som också han bloggar här på 5procent.se.) om LAS, fackliga rättigheter samt lag och ordning. ”Det var bara tur att vi inte gick under” kommenterar han sin egen historia. Jag tänker inte lägga ut hela storyn här, ni som vill veta mer om hans upplevelser får fråga honom själv. Men att en förändring av regelverket måste till för småföretagare, det är i mina ögon pinsamt uppenbart. Varför inte resonera som i många andra sammanhang, är företaget si eller så stort med si eller så många anställda så gäller vissa regler, annars gäller andra. Det är inte rimligt att små och mellanstora företag skall behöva finna sig i regler och förordningar skapade efter jättebolag med tusentals anställda. Tänk på att man behöver aldrig så mycket stöd och hälp som när man går från att vara ett enmansbolag till att bli två. Över natt så dubblar man sina kostnader, tar på sig ansvaret för att försörja någon annan osv. Hjälp oss tidigt säger jag, ty det är då vi behöver det som mest!

Sist men inte minst minns jag med glädje och värme alla inspirerande unga företagare som jag fick äran att lära känna bättre under veckan. Vars enorma driv och orädda leverne ger mig kraft att själv köra på och tänka större. Det kanske enklaste exemplet är när vi 5-procentare kom körandes i två bilar och skulle parkera vid Tofta strand. Jag satt i baksätet och var således bara en åskådare, men det som hände var talande för hur många entreprenörer resonerar tror jag. Parkeringen är ganska full och det är inte helt tydligt hur vi skall betala så när vi åkt ett varv på parkeringen och ser en skylt som där det står ”ENDAST BILAR TILHÖRANDE CAMPINGEN FÅR PASSERA” så tvekar den andra bilen (som för tillfället åker framför den jag sitter i) inte en sekund utan kör förbi skylten, svänger elegant upp bredvid en kiosk där ENDAST vad jag gissar är Tofta-anställdas bilar står, och parkerar förnöjt. Jag känner moralmänniskan i mig vrida sig lite nervöst och tänker – Men, men så här får man väl inte göra, det är inga andra badgäster som står här ju!

Men jag hinner inte säga något förrän 7 unga företagare skrattande hoppar ur bilarna och säger som i kör ”Vi provar och ser vad som händer, det är väl ingen som tar skada av att vi står här en liten stund, vi flyttar väl oss bara om nå’n blir arg!” ….och jag tänker: Jaa, det är väl egentligen inte hela världen. Det värsta som kan hända är att vi åker på lite böter att dela på, och vi sparar onekligen mycket tid och vånda på att göra såhär.

3 minuter senare ligger vi på stranden och dricker slush-puppy och har fullständigt glömt parkeringsdilemmat.

Jag vill givetvis inte uppmuntra till lagbrott, vilket detta i och för sig inte ens var i närheten av. Och jag påstår heller inte att entreprenörer saknar moral. Jag vill bara uppmuntra dig som läser det här att ifrågasätta dina egna begränsningar. Vad ”kan du med” Vad är ”lämpligt” att göra och varför. Är det bara för att alla andra har liknande begränsningar som du försvarar dem eller är det för att det verkligen är klokt att ha dem?

När vi kom tillbaka 2 timmar senare såg vi inte röken av varken arga människor eller parkeringsböter. Himlen var lika blå som förut, barnen lekte i sanden och vi var två nyanser brunare än förut.

Mitt Almedalen var ett bra Almedalen. Tack till 5procent och tack till alla er som var där!

Vi blev inbjudna till TedX i Visby och lyssnade på sannerligen inspirerande människor. Den person som fick mig att tänka till mest av alla var den förste talaren: Anna Serner. Anna är tillträdande VD på Svenska Filminstitutet.

Hon talade om doers, hesitaters och criticizers och framförallt om vikten av att inte döma andra för det de håller på med. Jag kände verkligen igen mig i hennes påstående om ”ship to Gaza”. Hon hade många gånger tänkt: vad tusan håller de på med? Varför åka hela vägen ner till Gaza för att protestera mot någon annans krig.

Liknande tankar har jag ganska ofta, när jag ser människor som gör något som faller utanför mina referensramar på vad som uppfattas som vanligt eller normalt.

Men det fina med livet är ju att om en individ tror på något och satsar helhjärtat på det så blir det i regel ganska så bra, och vem har gett mig rätt att döma någon annan som vill göra skillnad.

Antagligen lär jag aldrig följa med på ship to Gaza, men snart ska jag i varje fall ta flight to Jönköping.

Hej på dig Gotland och Almedalen!

Därför riktar jag ett stort tack till Vänsterpartiets riksdagsledamot Torbjörn Björlund suppleant i arbetsmarknadsutskottet för att du gick med på ett möte med oss fredagen 8/7 kl 15.00. Synd att du inte behagade att dyka upp eller svara i telefonen när vi sökte dig.

Vi beslutade att vi skulle ta middagen 17.30 dagen efter. Därefter frågade jag mina sambos (5procent-gänget) om de ville följa med vilket de givetvis ville. Sen fick jag tag i en moderat som också ville lyssna på oss, därefter ytterligare ett par entreprenörer/företagare och tillslut var vi 25 personer under en spontan middag, de sista deltagarna bestämde sig bara några timmar innan.

Givetvis fick politikerna och vi företagare ändra våra scheman lite för att vara spontana för en middag.

Det här är ett starkt bevis på att politikerna visar ett stort intresse för oss företagare – inom alla partier!

Här är deltagarlistan under spontanmiddagen som jag dessutom fick boka in på en stängd restaurang för att vi skulle få ett ledigt bord!

Charlie Hansson – Entreprenör/kommunfullmäktige Värmdö

Saila Quicklund – Riksdagsledamot moderaterna

Lars Bryntesson – Oppositionsråd Socialdemokraterna

Magnus Andersson – Kommunalråd Solna, fd. ord CUF

Hannes Hervieu – Politisk sekreterare Solna

Aurora Gullberg – Politisk sekreterare + kommunstyrelse Värmdö

Jan Quicklund – VD Östersundstrafet

Natalie Sial – Webb & sociala medier socialdemokraterna

Kalle Bäck – Generalsekreterare KDU

Elisabeth Thand Ranqvist – Företagarna

Rebecka Karlsson – Språkrör grön ungdom

Niklas Wass – Brutal PR

Unga (typ under 30) företagare inom olika brancher:

Christoffer Sjögren

Viktor Nord

Erik Reuthammar

Johannes Ekström

Jens Östgaard

Johannes Hansen

Christoffer Ceaser

Olle Bjerkås

Arman Teimouri

Gustaf Josefsson

Petra Jonsson

Linus Kimselius

Fredrik Hagenius

Vi har tidigare i veckan blivit inbjudna till riksdagen och under middagen fick vi frågan ett par gånger till. Givetvis kommer vi ta vara på alla kontakter och se till att hålla en tät dialog med våra politiker!

På bilden ser ni två av Sveriges främsta företagare och inspiratörer Christoffer Ceasar och Johannes Hansen när de stod och pratade med Håkan Juholt tidigare idag – även han är givetvis positiv till att föra vidare diskussionen även om han är lite smått upptagen den här veckan och speciellt idag då det är deras dag!

Johannes Ekström blev också intervjuad strax före middagen vilket var riktigt roligt att se, även där poängterade Johannes att politikerna var öppna för våra åsikter!

Sen måste jag ge en känga till vår kära vänsterledare Lars Ohly som spydigt avfärdade mig utan att lyfta blicken från sin tallrik mat på en uteservering. Självklart respekterar jag att man vill vara privat men inte under Almedalsveckan och särskilt inte som partiledare. Vi ville ju bara få till en kort dialog även om den bara varade några minuter.

Vi försökte även få till ett möte med honom senare, den här gången genom pressekreteraren. Vi fick då också ett avslag.

Självklart gav vi inte upp att jaga tag i en vänsterpartist, Christoffer fick tag i en som vi skall äta lunch med om 30 minuter. Nu kör vi!